Den här gången tänkte jag berätta om en del av Amerika som jag inte sett tidigare eller skrivit om här. Eftersom att jag bor i Barrington vilket är ett av de rikaste områdena i USA har jag inte direkt sett en enorm mångfald av människor här, de flesta är väldigt lika varandra. Men för att börja berätta måste jag skriva om ett program vi såg i sociologi klassen någon månad sen. Det handlade om människor som bodde i South Dakota i de gamla indian reservaten, områden som är väldigt otillgängliga för andra människor, där endast 50% kan läsa och skriva, 98% är arbetslösa och 80% av alla vuxna är drog eller alkohol beroende. Människorna där är inte vad vi ser på tv, de lever på staten och tar inte har om sig själva eller sina familjer och äter ingen riktig mat. Detta förklarar även min överskrift, mountain dew, det är nämligen det enda de dricker och ger till och med mountain dew blandat med sprit till spädbarn??!
Så fredag två veckor sedan var jag som vanligt med mina kompisar, bland annat Mariah, min bästa kompis och hon har sociologi ned mig. Sen ringde Tony och sa att han hade en fest vi var bjudna till, det var en halvtimma dit men vi bestämde oss ändå för att åka. När väl kom fram förstod vi inte ens att vi var framme för det var inte ett hus utan mer en extremt gammal lada med en bil utanför… Men vi gick i alla fall in, och det var troligen det skitigaste huset jag sett i hela mitt liv, det var alkohol och droger överallt dessutom, och däckade människor låg överallt, och dessutom tror jag inte att de visste vad en dammsugas eller golvmopp var, för allting var så äckligt att jag inte ville nudda någonting! Det var som att leva i felen vi sett i skolan! Deras tänder var helt bruna och några hade trillat ur, jag menar varför borsta tänderna egentligen? Det roligaste var att det stod lådor av mountain dew överallt, och det skulle inte förvåna mig om de aldrig smakat vatten. Men trots husets skick var människorna helt okej, de var väldigt snälla och dessutom berättade de sina historier. Han som bodde där hade växt upp i Texas men blivit hemlös när han var 8 år då hans mamma gått bort pga alkoholism, så han levde själv på gatan hela tonåren och försökte överleva, han gjorde sin första tatuering när han var 11 år, och började ta drogen vid samma tid, och har tagit dem sen dess. Alla deras historier lät ungefär så. Det som chockade mig mest var hur vänliga de här människorna var. Jag har i och för sig aldrig funderat på dt tidigare, men tyvärr är jag väldigt snabb med att döma andra, och människor som dem har jag aldrig tänkt särskilt gott om. Vi var i alla fall inte där så länge utan efter en timma åkte vi till ihop istället och åt pannkakor.
Det jag ville säga med det här inlägget var väl egentligen att jag tror att jag tillslut fått lite perspektiv på saker och ting. Hela mitt liv har människor sagt till mig att alla inte har det lika bra som jag, och självklart visste jag det, men jag har aldrig riktigt funderat på hur jobbigt livet måste vara för vissa, och hur tacksam jag borde vara för allting jag har.
Karin i USA 